Monthly Archives: december 2012

Sen sist

Och sen sist har jag fotat bebis-i-magen, spelat sällskapsspel med familjen och i vanlig ordning stirrat&skrikit mig hes genom ordbajs på höghastighet, tagit tag i apatin kring att försöka se snygg ut och ganska förnöjt inhandlat svindyr klänning i vilken jag sedan enligt de närmsta ser ut som mormor, vilket i vår släkt är något positivt. Målat julblomma i egentillverkad kruka tillsammans med de andra och kunde konstatera att jag numer målar lite mer på; eller så är bara den bruna lite blankare. Helt otippat satt mig vid pianot förvånat mig själv genom att fortfarande lyckas ta mig igenom Für Elise. Lagat libanesiskt och icke-libanesiskt närproducerat lamm & gett Filur märgben vilket obehagligt nog var försvunnet när jag kom hem igen. Sett Per Gynt på Stadsteatern. Gått på stan och som vanligt mest gått vilse med Sara, mycket nöjt inte handlat något annat än  juice&ätit kristna äggmackor på någon slags kafé. Och så har jag packat, för imorgon åker jag till Gotland! Inte illa.

Google+PinteresttumblrTwitterFacebook

Figure me out

Vid rosenblommiga tapeter med en kopp te på Vurma har jag försökt förklara för Lova varför allt känns så himla inte bra. Väldigt klurigt eftersom jag inte vet själv. När något känns mindre bra är alla andra negativa tankar dessutom inte sena med att hänga på. Jag blir less på den utseendefixering som storstaden faktiskt trycker på. Jag vill också se snygg och fräsch ut jämt. Jag vill vara en sån som alltid har välvårdade naglar, slät hy och stil. Samtidigt vill jag bara glömma att jag har ett yttre och se ut hur fan som helst.

Skönt för själen att spy ur sig massa negativa tankar och få dem varsamt fångade av klok vän. Skönt för kroppen att sen gå på alexanderlektion. Stå och ligga och just bara fokusera i nuet på hur man bär upp sin kropp. Drottningholmsvägens trafikhets utanför fönstret, och där inne i våningen alldeles lugnt. Jag ligger och ser i taket och katten sitter intill och ser på mig.

Google+PinteresttumblrTwitterFacebook

Kelpiesar

Google+PinteresttumblrTwitterFacebook

Jag får nog aldrig nog

Bilderna på mig med valparna innehåller många mindre charmerande miner. Men jag kan ändå inte låta bli att lägga upp ett par stycken, för jag tycker de speglar så bra hur jag känner när jag sitter i en hög med små propellersvansar med vänliga ögon; allt annat blir mindre viktigt och jag blir alldeles varm i hjärtat. Valpar får mig alltid att leva i nuet. Kanske jag skulle bli uppfödare ändå…

Google+PinteresttumblrTwitterFacebook

Fler valpar

Google+PinteresttumblrTwitterFacebook