Monthly Archives: november 2014

När hjärtat blir stulet

Jag är en sån som vill ha lugna och tysta hundar inne. Det vill väl kanske alla, men jag tror att jag är ganska extrem på den punkten. Dessutom tycker jag lätt att det blir stressigt med springiga hundar ute när vi bor som vi bor med bilar och folk överallt.

Så jag var beredd på att den här tiden med Tim skulle bli påfrestande. En utmaning, för mitt tålamod. Men vet ni? Jag stör mig inte. Hans upptåg får mig att skratta, jag blir på gott humör av att möta hans stirriga blick när han vrider huvudet uppochner för att se om jag kanske gillar honom ännu bättre då. Jag blir inte irriterad fastän han kissar tio gånger fler per promenad än Filur eller när han välter ut mitt morgonkaffe när han försöker klättra upp i mitt knä.

Sen att han alltid kommer när jag ropar, går fint i kopplet & gör löjliga rävhopp gör ju inte saken sämre.

Han är en liten pärla!

Google+PinteresttumblrTwitterFacebook

Den där Tim

BEL_7381 BEL_7391 BEL_7403 BEL_7415 BEL_7417

Det har ju varit ett par år utan border collie nu. Ett himla stillsamt och behagligt hundägande, att ha en hund, en hund som tycker att alla mina idéer är bra idéer och som travar på i min takt. Men när livet förändras för andra är jag inte sen att öppna vårt hem för ett litet energiknippe igen. Inte för alltid, men tills han finner sin egen fantastiska familj.

Det var minst sagt spännande när vi hämtade honom i lördags. En elvamånaders hane som fram tills nu levt i hundgård; man kunde förvänta sig lite vad som helst för reaktioner med bilfärd, koppel, lägenhetsboende med annan hanhund och allt sånt som hör vår vardag till. Jag planerade för långlina för att han skulle kunna springa fritt ibland i alla fall, promenader i skogar där inga andra går, nomesele med midjebälte så att min axel inte skulle gå ur led. Vi höjde alla på ögonbrynen då han knappt sa ett knyst i bilen, går i koppel bättre helt utan träning bättre än någon bc jag träffat, kan gå lös & håller sig på behagligt avstånd & kommer så fort man ropar. Han skäller aldrig, inte ens när det går folk i trapphuset. Och nästan mest förvånande, det syns inte till några vallbeteenden i vardagen. Va! Vilken bc! En oslipad diamant helt enkelt.

Det som är knepigt för honom är detta underliga stillsamma inomhusliv. Det finns ju TRE rum att vara i och två personer som potentiellt skulle kunna klappa mig! Därför har han fått vara kopplad ganska mycket inomhus, för att inte spinna upp i varv utan istället komma in i nya mönster. Det var härligt att se hur han idag, efter två dygn här, la sig vid mina fötter efter eftermiddagsturen, fastän han hade tillgång till hela lägenheten. Med andra ord så anpassar han sig otroligt snabbt till detta totalt annorlunda liv.

Tim suktar efter närhet och tröttnar aldrig på att bli klappad. Han älskar att busa och man ser att det gömmer sig en liten pajas i honom. Han kommer att bli en riktigt rolig kompis att dela träning och vardag med!

Google+PinteresttumblrTwitterFacebook