När tre kilometer blev sexton

Igår kväll var det fest på skolan. Eller i fikarummet rättare sagt, och därefter utgång till ett av Leksands två barer. Hemskt speciellt, men trevligt! Vaknade till spöregn med huvudvärk och hade inga större förhoppningar om dagen.

Vid lunchtid hade det blivit uppehåll, och just som jag beslutat mig för att springa en sväng började det spöregna igen. Men vem dör av lite regn?

Siktet var inställt på ett skogsparti någon kilometer bort, där jag tidigare sett skyltar med olika färgade spår märkta 2 respektive 3 kilometer. Jag tänkte springa trekilometern, då skulle det blir en dryg halvmil, vilket kändes lagom. Löpningen har varit tung den senaste tiden. Dels på grund av försämrad kondition men jag har även känt mig så jäkla tung i benen, och snabbt fått lite ont här och där.

Det konstiga med det här gröna trekilometersspåret var att det efter ett tag stod en ny siffra: 5,5 km. Jag sprang vidare, och så småningom dök det upp ytterligare en skylt: ”Källbergsmilen”. Skogen var enorm och ganska kuperad. Jag sprang och sprang , dyblöt och med musiken pulserande i öronen. Stigen gick hit och dit i serpentiner, och snart hade jag verkligen ingen aning om åt vilket håll hemåt låg. Så jag insåg att jag inte hade så mycket att göra än att fortsätta springa. Så länge jag höll mig till samma gröna markeringar borde jag ju tids nog komma fram någonstans?

Det gjorde jag, en och en halv timme senare. Jag sprang sista biten hem, stannade vid vattnet och gps’en stannade på 16 km. Sexton liksom. Hur gick det till? Jag har aldrig sprungit mer än 12 kilometer tidigare, och senaste gången jag ens sprang över en mil var på tolvanloppet i maj. Långsamt, långsamt gick jag och andades ett par minuter, lätt omtumlad. Himlen sprack upp och solen värmde. Jag tvekade inte många ögonblick innan jag drog av mig kläderna och kastade mig ut i sjön. Låg på en bänk och soltorkade, en liten eftersmak av sommaren. Så otroligt stolt över mig själv och huvudet kändes helt rensat. Sen gick jag barfota hem.

Och Filur då? Han rörde inte en min. När vi stannade flåsade han inte ens! Konstiga duktiga hund 🙂

Google+PinteresttumblrTwitterFacebook

3 thoughts on “När tre kilometer blev sexton

  1. Nja, barfota är jag inte uppe i längre distanser än 4 km… Men dalaluften är säkert en starkt bidragande faktor! 😉

Comments are closed.