Plötsligt lydnadspepp


Bild från i våras som Emelie har tagit!

Som en blixt från klar himmel igår kväll blev jag så himla sugen på att ta det där lydnadschampionatet! Tyvärr hann vi inte mer än en snygg ruta (inga konstigheter!) innan himlen obarmhärtigt öppnade sig på vid gavel och vi på tre röda blev totalt genomblöta. Men peppen höll i sig idag med, så på lunchen fick vi oss ett litet snabbträningspass bakom huset.

Och ungefär HÄR började insikterna hagla. Eller det låter alltför storslaget, och egentligen var det inte så mycket nytt. Det blev bara så tydligt att Filur blir lite sänkt av lydnadsarbetet. Inte att han ser ledsen ut, inte att han gör fel, inte att han inte tycker att det är roligt. Men! Nu när vi knappt tränat lydnad alls på flera månader blev skillnaden så tydlig för mig. Ibland tränar vi lite freestyle på kul och då är Filur peppig som satan. Han tar i för kung och fosterland och engagerar sig till MAX. Detsamma gäller jakten. Och spåret…

Hajjar ni? Det blev så tydligt att lydnaden blivit lite för seriös och det har satt sig i hunden i form av att han inte ger allt. Han tvivlar på sin egen förmåga och det hämmar honom. Egentligen vet han hur alla övningar går till, han tror bara inte riktigt på det själv.

Jag klappar mig själv på axeln för att vi haft den här långa pausen och inte bara tränade på när vi tappade bort lusten. För hade vi gjort det hade jag aldrig kunnat se situationen utifrån på det här sättet. Med min nyvunna distans till träning och resultat kan jag nu gå in i träningssituationen med en annan attityd. Mitt primära mål nu är att Filur ska känna sig alldeles lycklig över våra små lydnadspass. Jag vill se samma glöd som i freestylemovesen och hellre glädjestrålande och fel än tveksamt och rätt.

Jag har ingen aning om hur lång tid det kommer ta, och kanske kommer vi inte ens till start ändå under hösten. Men varje pass som vi har roligt tillsammans är ju det som är målet i sig.

*    *    *  uppdatering  *     *    *

Jag hade så himla rätt när jag skrev att Filur egentligen vet hur allt går till! Just efter att jag skrev det här inlägget skulle han få mat, och han var så taggad så vi plockade med oss matskålen ut. Han höll på att krypa ur sitt eget skinn, så gärna ville han ha den där matskålen. Och vad händer? Jo, han gör ett perfekt zäta, ett superengagerat fritt följ och en galet snygg inkallning med stå & ligg. Som jag kämpat med den där inkallningen för att den skulle bli som den var när vi tävlade trean för 1,5 år sen. Hur jag slitit mitt hår för att han ska ha bättre fart och bättre tryck och att han inte ska ställa sig på läggandet.

Och nu har vi inte gjort en hel inkallning på flera månader och han är på sitt absolut bästa humör och det är INGA KONSTIGHETER. Man springer så fort man kan, stannar så fort man kan, lägger sig så fort man kan, och det är inga problem att lyssna. För att det är roligt, och för att det är så jag har lärt honom att man ska göra.

Det tar tid att lära känna sin hund på alla plan och alla hundar är olika. Men att jag ska tro att Filur behöver repetition av alla övningar flera gånger i veckan för att minnas dem är att undervärdera hans intelligens grovt. Det inser jag nu.

Google+PinteresttumblrTwitterFacebook

One thought on “Plötsligt lydnadspepp

Comments are closed.