Att inte vara elitidrottare

Det är knepigt det där med balans. Nu är jag träningspepp och träningsmöjligheterna med massor av skogsstigar och ett löpband i huset bredvid är enorma. Och även om det är både kul och bra att jag vill träna så är det lätt att det blir för mycket av det goda; jag blir lätt lite manisk och jag glömmer mitt syfte; att träna för att må bra.

Så i morse hoppade jag av löpbandet efter fem intervaller. Lite illamående och öm i vristerna och först kändes det som ett misslyckande. Men efter ett tag ångrade jag mig till att det var bra gjort. Jag har inget träningsmål som tvingar mig att träna när det verkligen tar emot. Det gäller bara att påminna sig om det ibland. Att det är en himla skillnad på att träna för att må bra och att träna som en elitidrottare. För en glad motionär är det liksom bra nog att frivilligt hoppa upp på ett löpband klockan sex på morgonen.

Google+PinteresttumblrTwitterFacebook