När hjärtat blir stulet

Jag är en sån som vill ha lugna och tysta hundar inne. Det vill väl kanske alla, men jag tror att jag är ganska extrem på den punkten. Dessutom tycker jag lätt att det blir stressigt med springiga hundar ute när vi bor som vi bor med bilar och folk överallt.

Så jag var beredd på att den här tiden med Tim skulle bli påfrestande. En utmaning, för mitt tålamod. Men vet ni? Jag stör mig inte. Hans upptåg får mig att skratta, jag blir på gott humör av att möta hans stirriga blick när han vrider huvudet uppochner för att se om jag kanske gillar honom ännu bättre då. Jag blir inte irriterad fastän han kissar tio gånger fler per promenad än Filur eller när han välter ut mitt morgonkaffe när han försöker klättra upp i mitt knä.

Sen att han alltid kommer när jag ropar, går fint i kopplet & gör löjliga rävhopp gör ju inte saken sämre.

Han är en liten pärla!