Och om jag inte vill vänja mig?

Det är andra veckan nu som Jonathan är utan oss på förskolan. Förskolan är liten & ligger med Mälaren just utanför. Jag lämnar sent & kommer hämta tidigt, och ändå knyter det sig lite i magen när jag går därifrån.

På måndag är det dags att påbörja examensarbetet, om några få månader är jag färdig arbetsterapeut. Men än är det inte måndag, och jag har en ledig dag från skolan som för min del betyder: kunna jobba på dagtid. Min bästa typ av dag. Så fort jag kommer hem tar jag fram pennor och mitt block och med en podcast i öronen blir jag djupt koncentrerad medan tiden passerar fort utan att jag riktigt märker. Flow.

Att tänka tanken heltidsjobb får det att knyta sig lite i magen på mig. Och nästan alla jag pratar om det med säger: Du vänjer dig. Men om jag inte vill vänja mig? Missförstå mig rätt, de flesta gillar såklart att vara lediga. Men jag är beredd att jobba, hårt. Faktum är att jag engagerar mig helhjärtat i allt jag tar mig för (ibland helt i onödan). För mig är det inte att jobba i sig som är det jobbiga, utan att vara bunden till att göra det en viss tid på en viss plats. Hur kommer jag runt det? Hur skapar jag en vardag för mig själv där jag kan spendera så mycket tid som möjligt med det som ger mig mest tillbaks?

Så många tankar om framtid just nu. En snar framtid. Den om livspusslet, om normer och den brinnande önskan att inte behöva längta till helgen.